Hur gulliga barn har inte jag då?! Det ska jag nu tala om, jag har världens underbaraste barn man någonsin kan ha. Särskilt när de inte tror att man är hemma eller se dem.
Idag så åkte jag och hämtade Thomas från gruvan när han slutade, barnen skulle följa med hade jag tänkt men de ville inte alls detta. Så vi kom överrens om att de skulle sitta i Noel rum och bygga lego, det valde de själva.
När jag sa hejdå till dem satt Stella på hallmattan och tittade på mig med stora ögon, men även hon fick stanna hemma fast det vart hon som ville följa med… Märkligt, de jag vill ska följa med vill inte och den som inte får vill följa med… Thats life…
Nåväl, när jag är hemma med barnen brukar det nu mer ske massa tjafs då de inte håller med varandra. Säger Noel en sak så tycker Liam tvärtemot eller vise versa. Slår sig en så skrattar den ena och så är det full hallaballoa mellan dem.
Den ena önskar att han inte hade en lillebror och den andra tycker att storebror är en IDIOT… Trött, ja det är bara förnamnet på vad jag kan bli när jag är med dem och det hålls meningsskiljaktigheter mellan dem.
Så att lämna de två ensamma nu kan vara förödande, tänkte jag. Men å andra sidan måste man ju lätta en aning på bältet som jag knutit fast dem i vid mig. Det är dags att de får se världen från egna ögon, dock inte för långt borta och absolut inte för länge. Nej, så långt har mammarika inte kommit i tanken på att släppa mina små under.
Men efter lite övervägande mellan mina små hjärnceller beslutade jag mig för att Liam, Noel och Stella fick stanna hemma som jag sa tidigare. Åkte snabbt som tusan till Willy Wonkas fabrik, för Thomas ville inte stanna en minut över 16 då han slutade för dagen och det kan jag förstå…
Så efter det for vi till Apoteket, det är tufft för mammarika att vara förkyld. Nässpraylagret började ta slut så det vart dags att fylla på så mammarika kan klara natten. Så resan från det att jag for och tills det vi vart tillbaks tog väl en si så där 30 minuter.
När vi kom upp till våning två och stod utanför gräddhyllans vackraste dörr på plan två så bestämde vi oss för att smyga in och se vad som hände. Se om de gjorde bus så som att spela på PS3an eller något annat. Det kunde ju vara fullt med hollaballoa, för som sagt det är inte mycket som behövs för att de ska reta upp varandra.
Men döm av vår förvåning. De satt inte på Noels rum i Noels säng och i mitten framför dem hade de tagit upp Stella och sjöng en massa fina låtar för henne. Sams och eniga i den påhittade sången som var tillägnad Stella i hög person/hund. Stella skulle bli en prinsessa och allt vad det nu var som kom ur mina två små underbara killar.
Thomas och jag stod en stund, njöt av deras underbara lek och sätt att ta hand om lilla Stella. Kul hade de för de skrattade och höll med varandra om allt de sjöng om. Hade önskat att man kunde stanna tiden, för sådan här tillfällen kommer allt för sällan och man missar dem eller glömmer bort dem…
Så vart det då dags att ge sig till känna, för som sagt tiden stod ju inte still. Två små glada pojkar lös upp i ett ännu större leende när de såg oss. De talade om att Stella hade blivit ledsen när jag åkte så de vart tvungna att leka och ta hand om henne, det tyckte jag var kanongulligt. De blev dock en aningen generade över att vi hört de sjunga för Stella, men det gick över lika fort som vi nämnde det…
Ja, det var en del av dagen på gräddhyllan, runt gräddhyllan och häromkring…
Och det bästa av allt som hänt i vårt sovrum, det är äntligen helt klart… Så nöjd, så fint och så roligt!