Hur löjligt stolt får man som förälder bli till sitt barn? Kan man bli löjligt stolt över sina barn?
Om man kan bli det, kan man då bli det över små saker som är det mest naturliga. Så som att de plockar upp skräp som ligger eller till och med läser ett ord. Ett litet, litet ord?!
Mammarika blev det i alla fall, mammarika är det i alla fall även om det var en grej som de flesta kommer att kunna eller kan vid det här laget.
Liam är 6 år, han fyller 7 år i slutet av augusti. Igår när vi var på polisen och skulle fixa pass så stod Liam och ljudade utan att jag tänkte så mycket på det då jag försökte ha full koll på vad polisen sa till mig.
Så säger Liam och pekar på en knapp på kortterminalen: Mamma, står det ”STOP” på den röda knappen… Jag tittar upp som hastigast och inser att det gör ju det, min Liam har börjat läsa och det var det första ordet som Liam läste för mig.
Då blev mammarika löjligt, mer än löjligt stolt för min son är unik, han är helt enkelt Liam.
Inte nog med det, i dag när jag hämtade upp Liam så hade han fått ett diplom, ett diplom över att han har medverkat att plocka upp skräp. Skräp som nonchalanta människor har slängt i vår fina natur.
Där blev mammarika stolt med, jätte stolt då mammarika är en som förespråkar att INTE slänga skräp på marken, att inte låtsas som det regna när någon annan slänger skräp. Då ska man säga till personen i frågan så här: ”Ursäkta, du tappade någonting på marken” det brukar hjälpa och tar de inte upp det då är det bara att inse, de är totalt tiltade i skallen.
Så mammarika på gräddhyllan är stol över ett litet ord som kom från Liam, löjligt kanske?!?! Men dock så underbart!!!