Dagen innan, fy tusan vad jag syter för morgondagen. Men ändå så kommer det bli det sista avslutet. Begravningen är här och jag är grymt nervös inför morgondagen då det kommer vara tungt så in i norden.
Tur är att det kommer finnas så mycket kärlek av hennes nära och kära. Jag, har mina arbetskamrater och vänner som stöd och familjen alla som kommer för att visa hur omtyckt vår ängel var.
I all bedrövelse så tänker jag att lidandet är slut för henne. Smärtan och all förnedring när hennes kropp slutade fungera är över. Nu kan hon vandra fritt där hon är. Känna hunger, se och tralla ut lycka.
Det är bara att lägga sig, invänta dagen och tänka positiva tankar. Eller som min ängel sa, små steg, små stunder en dag i taget…
