Funderar på hur mycket tårar det kan komma från en vuxen människa, ja eller ett barn. Hade vi samlat alla tåra som föll ner på våra kinder då vi tog farväl och min ängel fick sin sista vila så skulle inte en 10 liters hink räcka.
Det var en fin ceremoni och vacker sång från vänner till familjen. Precis så som hon var, lika positiv och lika tröstande ända in till sista andetaget. Vart fick hon sin styrka ifrån?! Det var ju vi som skulle stötta henne, men det var hon som var den starkaste av oss alla.
Hennes fina man tackade oss alla, utan oss hade det varit svårt. Det är svårt, men allt stöd har gjort det en aning lättare. Det värmde i hjärtat när han sa det. Jag och mina kära arbetsvänner hade ju köpt en liten ängel, den hade han valt att sätta framme vid vår ängels foto bredvid urnan. Det fick oss alla till några extra tårar.
När vi tackade och tog farväl av dagen kramade jag ängelns make, då sa han stark som han är. Såg Du ängeln…?! Den valde jag att sätta där för att ni skulle fälle en extra tår. Glimten i ögat, så som hon ville att vi ska vara.
Man märker när en människa som är fin går bort, det blir så tyst och tomt. Saknaden är enorm och jag tänker fortfarande att jag kanske skulle ta upp telefonen och tjöta bort några minuter eller varför inte timmar?! Men så kommer jag på, det kan jag ju inte. Det finns ingen som skulle svara.
Men så mins jag de fina orden de valt: Gråt ej vid min grav för jag finns ej där. Vaknar Du av fågelkvitter så kanske är det mig du hör…
