Tisdag och det är kväll igen…
Mammarika satt och tänkte tillbaks på dagen som gått eller
snarare sprungit fram fort som värsta sprinter.
Skolan gick ju bra att lämna de små och under tiden passade
mammarika på att hämta upp Outi och åka ut för att leta svamp.
Mammarika styrde bilen mot Hökult som ligger en bit utanför
Taberg. Vi gick där i skogarna och pockade det gula guldet till våra belåtenheter.
Det som var komiskt eller snarare väldigt nostalgisk
konstigt var att mammarika som en gång bott där tyckte att allt kändes så ovant
och obekant. När vi tog oss igenom Hökultsvägen och hamnade utanför mammarikas gamla hem som hon bott i vid unga år så vart det som om hjärtat hoppade över ett extra slag.
Så mammarika passade på att tjuvkika lite upp mot huset som
ligger väl dolt från vägen, det kallas numera Gläntan och det är just vad det
är, en liten miniparadisglänta mitt i ingenstans…
Då visade det sig att ägaren hade en hund som kom rusande i
full fart och ville hälsa på mammarika, Outi och lilla Seppo som också fick
följa med att plocka svamp. Så när mammarika stod där med lite förvånad nervositet
kom då ägaren till huset.
För att förklara vad vi gjorde där på deras lilla uppfart
till Gläntan fick mammarika fram att ”jag har bott här en gång i tiden…” Jaha,
sa kvinnan… Ja, vi är andra ägaren så då måste det varit Rolf som bodde innan
oss… och visst var det de, det är ju mammarikas pappa.
Så det slutade med att hon bjöd in mig, mammarika och
mammarika fick återse sitt gamla flickrum och allt annat som fanns då vi bodde
där. Det var så kul och vilken underbar människa som bjöd in mammarika så där
bara. Så jag gav henne en kram och tackade så hemskt mycket för att mammarika
fick störa och ta sig en blick tillbaks i tiden…
Ja, efter första riktiga skoldagen så frågade mammarika hur
det har gått för Liam och visst hade det varit bra med det vart lite svårt att
sitta still och det kom ju lite tjöt då och då mellan killkompisarna.
Så mammarika satte sig idag ner och pratade med Liam, Liam
som hade sagt första dagen till fröken att nu ville han lära sig och läsa. För
att lära sig måste man lyssna, då går det inte ha uppmärksamheten på kompisarna
eller prata i mun.
Då tittar Liam på mig och säger med en skarp ton. Mamma,
tror du det är så lätt när man har myror i rumpan eller?!
Öh, näe det är ju klart att det inte är… Så rara de är de
där små. Men mammarika slutade inte där även om det vart rart med det svaret. Nej,
Liam måste allt lyssna och kommer han göra detta så skulle han få en belöning
varje dag med att spela en helt timma själv på den nya plattan som maken köpt
in häromdagen… Det knorrades lite, men Liam tog emot utmaningen och mammarika
ska påminna han varje morgon innan skolan.
Men nu kan inte mammarika sitta här mer, mammarika måste
njuta fullt ut innan morgondagen. För i morgon är mammarika lite äldre än vad
hon är nu… Tvi vale vad det går fort mellan födelsedagarna nu för tiden!