Usch å fy… för all smärta!

Igår fick jag min spruta i stortåsleden och det gjorde så himla ont efter att bedövningen släppt… Aj, aj, så liten del på kroppen kan göra så ont, märkligt eller?! Men det finns värre saker som gör ont… Kommer mer om vad som gör ont nedan i texten…

Hur som helst, idag är det en ny dag och idag gör det inte ont, dock fortfarande svullen men det kan jag leva med. Så efter att jag suttit här och sörplat kaffe ska jag bege mig ut med hundarna på en snöig promenad för att sedan dra ner till gruvan och göra min plikt.

Efter gruvan skulle jag behöva ta mina två söner till en affär för att inhandla lite vinterkläder, samt vinterskor… Det kom snö idag och jag har inte varit ute i god tid för denna del av året… Skäms mammarika!!!!

Thomas lämnar mig också idag och drar ner till torpet för att göra lite nytta, det blir ju vinter även i vårt andra hem liksom. Men motorcykeln lämnar han hemma och får snällt åka med Outi eller sin svärfar Rolf…  

På söndag är det farsdag, men även Liam, Noel och Alexanders badkalas i Norrahammars simhall. Det ser de fram mot, lite avbrott från den grymma verkligheten som finns utanför dörrarna. 

Mitt hjärta gråter,  att se ens finaste Liam lida så mycket av dessa plågoandar som finns i skolan gör mig superarg och framför allt förtvivlat ledsen. Det har nu framkommit att Liam är ”mobbad” och det är supertufft för han. Skolan gör visst sitt, kanske inte så mycket som Thomas och jag önskar, men de vet om problemet och dragit igång hjulet för stöd och samtal med de inblandade. Blir det inte bättre kommer jag och Thomas kräva möte från trygg/hälsotemet och där är även rektorn tvingad att vara med och agera för en trygghet.

Man lär sig mycket genom att ha ett utsatt barn, hade hellre varit utan denna kunskap och haft en glad Liam. Men om Mr X (den värsta plågoanden) gör något mer större illdåd kommer skolan göra en ”kränkningsanmälan”, jag är bara orolig över att det är pappersarbete som sedan sätts in i en mapp och glöms bort, för ett papper gör ju inte Liam gladare.

Mer eller mindre varje dag kommer han hem och vill byta skolan, hur kul är det att höra?! Det är ett så jävla tufft klimat i skolan, kan verkligen inte minnas att det var så när jag gick i skolan. Tufft var det, men man hade i alla fall respekt för läraren som manade i lågstadiet/mellanstadiet.

Det finns dock ljusa stunder och människor med varma hjärtan, som härrom kvällen när en mamma i Liams klass ringde hem och var bekymrad över hur Liam mår. Hennes dotter kommer hem mer eller mindre varje dag och berättar där hemma hur ledsen och dåligt Liam mår… Så det kom fram att även denna mamma (och dotter) som för mig är guld värd hade varit och tagit upp problemet med lärarteamet som de har i fyran. Tack för dessa människor, som bryr sig och reagera. Hon hade själv varit i samma sits som vi är nu och vet hur tufft och jobbigt det är där ute, så hon hade mycket bra råd att ge oss.

Men man får aldrig glömma bort att det handlar om ett barn och hur många möten och pappers som fylls i kan det aldrig ändra på hur en känsla finns i en ung pojkes/flickas liv är…

Jag är emot mobbning, är Du?!