Pärla i näsan, barn på vift och lite skräp på sortergården…
Ja en slig blandning i mammarikas liv idag, den har varit intressant och spännande. Hjärtat gick upp i varv två gånger idag, den första var på träningen.
Mammarika lämnade av mina små, först Liam på skolan sen Noel på förskolan. Därefter åkte mammarika och gjorde en timme hos sjukgymnasten och dt var uppiggande och gott. Hem igen för att duscha av sig och få på sig lite kläder. Inser att klockan tickat på så det var åter igen dags för att ta hem Noel då han bara hade sina tre timmar i dag då jag var ledig från gruvan.
Ja, det var nummer ett då hjärtat gick upp i varv av att träna hårt en timme. Så det var ju bra för både kropp och själ. Sen ville Noel titta på tv medans jag åkte ner och hämtade hem Liam som slutade vid 13 och han skulle ha med sig sin kompis Niklas hem .
De var lite små trötta efter dagen då de hade varit i simhallen de sista timmarna i skolan. Men de lekte på alla tre här så gott och mammarika passade på att steka pannkakor i stora lass då de verkade hungriga.
De åt och skrattade och sen vart det lek igen och ”poff” så var klockan tid för att Niklas skulle gå hem. Liam ville då följa Niklas halva vägen hem och det gick ju bra (trodde jag) så jag skickade ut dem och tittade i fönstret och Niklas föräldrar stod i deras och tittade på när de närmade sig mitten av vägen.
Ja, allt var ju bra tills de kom ner till bäcken i dalen, det var då som hjärtat började gå upp i varv igen. De hoppade ner i bäcken och mammarika insåg att hon får nog allt ta på sig och se till så Niklas kommer hem och Liam hem till sig.
Det visade sig vara lättare sagt än gjort, när mammarika kom ner mot bäcken i dalen så fanns det verken en Liam eller Niklas så långt ögat nådde. Mammarika visade sin talang med att ropa högt så hela Ekhagen hörde djungelvrålet. Det visade sig att mammarika hade kunnat stå där och joddla i evigheter för hon fick inte ett svar.
Här börjar hjärtat att gå upp något till i varv men mammarika sansade sig och kom på iden att ringa Niklas mamma för Liam fick säkert för sig att han skulle gå hela vägen hem med Niklas. Det var då som hjärtat började dunka rejält då även de mist dem ur siktet och funderade på vart han tagit vägen?!?!
Så Niklas mamma kom ut och vi sprang som små pingisbollar fram och tillbaks i dalens övre del. Men för jävres, inte ett knyst och då kom Thomas äntligen med bilen, det hade nu gått säkert en kvart sedan och tankarna far runt som galna kosjukans celler…
Sen kommer Thomas tillbaks med bilen då vi precis såg att det var två super glada killar som kom gående långt, långt där nere i dalen. De gick inte på gångstigen inte, nej de gick på isen i bäcken så glada och fnittriga.
Tja, det var ju skönt att se dem och niget otäck som hänt med dem. Liam var i och för sig lite blöt då han trillat i en gång med benen, men vi vart ju snart hemma så det var inte någon skada skedd och Liam hade inte mage på att klaga heller då han visste att han gjort fel. Så skönt att höra då han sa ”förlåt mamma” utan att jag behövde säga något.
Så slutet gott allting gott i denna lilla bäckenhistoria!
Sen så vart det en liten upptakt med hjärtat kom jag på en gång emellan dessa två incidenter men det gick över på en nanosekund.
Noel och jag började pärla lite idag innan Liam och Niklas kom hem. Sen skulle jag gå och göra något varpå Noel kommer efter den stund och säger… ”Mamma, jag hade en pärla i min näsa men den är ute nu för jag lärde mig hur man tog ut den”. Öh, har Du stoppat en pärla i näsan, sa jag?!
Nej, så Noel den trillade där. Jag vet inte hur den kom dit… Då var vi tillbaks på ruta ett, inte har min lille Noel lärt sig än?!?! Noel ska inte ha verken magnetkulor eller pärlor vad jag förstår. Det kanske rent av är så att mammarika inte har lärt sig att Noel inte ska ha saker som lockar till att stoppa dem i sin mun eller näsa, vad komma skall nästa gång han får för sig att testa å att stoppa upp?!!?!?