De va inte huvudet på spiken!!!
Vet att min pappa en gång i tiden skulle hjälpas åt med min farfar och laga ladugårdens tak nere på torpet. Pappa låg på nocken och farfar stod på stege och de skulle samarbeta så pass att pappa som är snickare skulle hantera hammaren och farfar som inte var snickare skulle vara hjälpredan och hålla spiken.
Vad historien säger är att pappa försökte hänga ned där vid nocken och spika fast spiken som farfar höll i men det ville sig inte då slagen vart för menlösa…
Så farfar (som jag mins inte svor särskilt mycket) sa till pappa att slå till den där spikjävlen så de blir klara någon gång. Så pappa gjorde som farfar sa (förmodligen ända gången som pappa gjorde som han blev tillsagd) varpå hammarhuvudet inte hamnade på spiken och inte är det så svårt att lista ut vart den kom på…
… Ja, så klart på farfars tumme. Men historien tar dock inte slut där inte. Nej, så klart att en olycka inte kommer ensam, det brukar ju komma fler och även i det här fallet.
När farfar (tror jag i alla fall) kände smärtan som uppkom så kom även reflexen av att ta tag i något så han inte skulle falla ner på marken där han stod längst upp på stegen. Men sen vad han tog tagit i kanske han om han skulle levat önskade att han föll ner från stegen direkt i stället… Jag hade nog önskat det om det nu vore jag i denna situation.
Jo, farfar får ta i elledningen som leder in i ladugården och då kan Ni förstå att det inte bara var tummen som fick sig en rejäl törn. Det vart ju ström i hela kroppen och efter det var det bums ner på marken.
Vad som hände där efter var säker massor men en sak vet jag aldrig mer skedde och det vet jag för det har pappa talat om och kan tala om det än i dag. Det var att farfar sa till pappa att det var sista gången han höll en spik åt han.
Ja, äpplet faller ju inte så långt från trädet eller vad man nu säger. För idag har jag själv sagt de orden och just de orden ”jag kommer aldrig hålla en spik åt dig mer i hela mitt liv”.
Nu var det ju så att jag inte sa det till min pappa, nej värre! Någon som jag träffar varje dag, någon som jag sover bredvid och hör hur han snarkar på nätterna. Ja, min kära make så klart.
Men även denna historia hade ju mer än en olycka. Som jag nämnde tidigare att en olycka kommer sällan ensam.
Det började ju med att han bad mig hålla skynket som (nu var det i och för sig en skruv och de är spetsiga om inte värre än en spik) nu skruven skulle in i. Så först tar han sats med handen och kör in skriven i min hand… Det var faktiskt flera centimeters fel, hur lyckades han träffa handen och inte väggen med skynket?! Och där på sen träffa mitt pekfinger med hammaren?!
Helt obegripligt, men tur att han är så go och rar utöver allt annat som han gör!!!!
Ja, en liten historia som upprepar sig inom min familj och så klart min ingifte make då!
Nu är det bokläsning och sova. I morgon blir det tidigt upp för att köra barnen (de brukar få gå annars, så det blir lyx) till skolan och sedan till bilverkstaden för att lämna in den för att byta framrutan. Så ingen sovmorgon här inte även om mammarika är ledig från gruvan!
