Envis!’
Har tänkt på hur envisa människor kan vara och idag fick jag frågan om jag var envis när jag var lite… Var jag det? Hm, min make påstår att jag var det då han inte ens kände mig och vad grundade Thomas det på nu då?!
Ja, hur kom vi in på envishet, jag, Gunnel och Thomas. Jo. det är så att jag har fått en helt underbar, härlig, rolig och otroligt envis son som heter Noel. Noel har en envishet som jag aldrig varit med om förr, ja om jag inte själv var så envis.
Om Thomas och jag diskuterar så får jag alltid höra att jag är den envise och enligt mig har jag inte sett det som om jag skulle vara det utan mer att det är jag som faktiskt har rätt. För i slutändan blir det oftast så som jag vill och jag har aldrig varit med om att det har blivit fel. Utan vad jag däremot brukar få höra är efter en tids tänkande och funderande av Thomas att… Ja, Du mammarika det blev ju mer än bäst.
Så att jag är envis och Noel skulle ha ärvt det av mig… Nja, är tomten muslim?!
Så Noel han är envis och om det då inte kommer från mig och inte från Thomas (ja, det är inte brevbäraren heller hehe) så måste det ju vara så att Noel bara ÄR envis av sin natur eller??
Blir ju full i skratt då han envisas av allt och hur dum mamma och pappa han har men han är ju bara en envis liten go kille som måste få ta sig tid till att växa upp lite…
Min lille Noel!!!