Oh, mammarika ligger i sängen efter en lång dag i gruvan. Åkte 10:30 och var hemma här nu vid 22:15 tiden. Men jag ligger här glad och väldigt ledsen.
Glad är jag då min kära make ska börja på ett nytt arbete. Ja, han börjar lite smått redan i morgon, jobba lite dubbelt så där. Detta är jag otroligt glad över, nu kommer mammarika få en glad make.
Vad jag gråter över är den hemska tanken på att mista någon, en vän som tynar bort. Hur tar man farväl? Vad säger man till någon som har döden flåsande i nacken hela tiden. Till en som lever på övertid var dag som går. Jag trodde inte jag skulle kunna sakna någon så mycket… Hemska verklighet att hon snart är borta…
Med som sagt, jag har krypet ner här i sängen och tagit fram min lilla blå laptop som legat i nattduksbordets undre låda. Det var så illa att batteriet vart helt dött och jag fick kräla ner bakom och sätta kontakten i väggen. Orkade inte sitta rakt upp och ner vid den stationära datorn, men vart ändå sugen på att skriva av mig lite tankar om livet och döden som finns bakom knuten och hoppar fram när man minst anar det.
Värker i min kropp, axlar, nacke och skallen. Tror det beror på att jag är på helspänn hela tiden. Önskar de hade funnit ett botemedel mot cancern och ett mot whiplash, då hade jag inte haft så här ont och varit lite halvt invalid. Men som sagt, vad är detta mot döden?!
Men i morgon är jag ledig och ska passa på att hämta lite ny energi och fånga dagen!
Sov gott alla