Att fundera över varför det är eller blev som det blev blir jag nog aldrig klok på. Men jag tror att allt som sker, sker av en orsak. Fast att sedan förstå den, det är det som förmodligen aldrig kommer förstås.
Jag är lite av en troende på att det finns änglar, goda som onda. Vill dock tro att jag bara har och kommer beblanda mig med de goda, då jag tror att de är med oss var dag. En del kan se dem och till och med prata med dem, en del inte alls.
Sen är det de här med ödet… Är det så att ödet redan är förbestämt? Är det så från att man föds till det är dags att gå vidare finns en plan som redan är bestämd? Ja, jag har ingen aning, men vad jag vet än så länge så har det som skett (även om det är skittråkigt och dåligt) ändå haft något bra med sig.
Som det här med att få vårt rum på torpet omgjort. Det visste vi skulle ta en oändlig tid att göra och att det skulle bli kostsamt. Vi har pratat om det i flera år, men i och med att det var så pass stort projekt har vi inte satt igång tidigare. Man kan säga att det var slumpen som gjorde att vi satte igång.
Thomas miste sitt arbete och blev till arbetsmarknadens förfogande på heltid. Skitsurt och inte alls vad vi hade planerat eller ville, framför allt inte Thomas som blir mer eller mindre galen av att gå hemma. Det är ju inte så att som fru till Thomas har någon fördel med att han går hemma, för hushållsarbete är inte makens största favoritsyssla här i livet.
Men så blev han av med arbetet och då kom vi fram till att ska vi göra om rummet på torpet så är det nu eller kanske aldrig (då det inte finns tid annars) och så valde vi att göra det nu när Thomas inte hade annat för sig. Tur i oturen kan man säga. Det har ju tagit si så där ett halvt år att bli klar så pass långt som vi har gjort. Detta på grund av att Thomas har kunnat bo där under vissa tider ode hinna göra klart medan jag har varit hemma och gjort gruvan, barnen och deras fritidssysslor.
Inte för att jag har haft något emot att vara på hemmaplan och få det att gå runt, snarare tvärt om. Jag har längtat till att rummet skulle bli gjort och är mer än glad att Thomas lags så mycket omtanke, arbete och slit på torpet.
Men för att sluta cirkeln, det där med ödet… Nu är rummet klart och inge mer projekt att vänta (finns inga pengar till det då arbete saknas) på torpet så börjar man ju fundera på vad som ska hända om maken inte får något jobb eller har något att se fram mot.
Då ringer det på Thomas mobiltelefon i veckan och det bästa med det samtalet var att det var hans gamla chef som behövde akut arbetskraft. Vet inte för hur långe framöver, men bättre än inget alls…
Så det där med ödet, änglar och att någon håller koll på en på ett annat plan… Det kanske inte är så omöjligt fel ändå när jag tänker efter… Eller?!
