Ja vet inte riktigt vad jag ska börja någon stans…
Men det är lite oroligt i magen inför vad som komma skall, det resulterar ju i att magen beter sig precis som den själv vill. Alltså inte snällt!
Det är mycket nu, jag tycker att livet kan vara orättvist och man undrar ju varför?!?!
Varför ska en ung härligt glädjespridande person åka ut för den mest förrädiska sjukdom som jag känner till? Varför?
Det är så orättvist, inte har levt halva livet som man säger och så slår cancern till, inte en gång utan två gånger. Det är då man undrar, har man lurat döden en gång… Varför ska man behöva gå igenom det två gånger?
Den här personen har satt sig som en rosa liten bomullsboll i mitt hjärta och gjort avtryck som jag kommer ta mid mig hela livet ut. Jag önskar så innerligt att hon kan lura döden en gång till. Få vara med när hennes barn tar studenten, gifter sig eller bara gör något som gör en glad.
Hoppet, det går aldrig tas ifrån en, det lever jag med för jag vill så innerligt kunna sätta mig vid ett bord med en god kopp kaffe, smaska i sig en smarrig kaka (hon älskar kakor) och känna att livet är rätt gött…
Operationen som Noel väntas göra på torsdag känns som en barnlek mot det här och ända messar hon att hon tänker på mig och min familj, när det är hon som behöver de mest starka positiva tankar man bara kan tänka sig. Där är det inte frågan om egoism utan där finns det kärlek så det räcker till alla.
Får dåligt samvete när jag går och oroa mig över Noel, när det är min rosa bomullsboll som jag mister om döden tar henne… det är för jävligt!!!
Hjälper det att be till han där uppe?!?! Kanske borde prova, för vad annars finns det mer att göra när det finns sjukt i hela kroppen?!?!
Livet är inte alltid som man vill att det ska vara…
Om änglar finns, så kommer jag få möta än om livet vill sig illa!