Ickas.se

En vecka av ledighet är avklarad och vi har även påbörjat vecka två med små, små steg. På en vecka hinns det med mer än vad man kan tro..

Förutom häng med Noel några dager förra veckan och härliga dagar på torpet så var Thomas och jag på Gyllene Tider i Ronneby med en himla massa härliga människor. Hade kramp i skrattmusklerna efter helgen och även om jag var trött så fick jag ny energi.

Tänk vilket fantastiskt företag jag arbetar för, som bjuder inte bara mig utan min kära make till en helg att spendera med alla kollegor (som kunde) med respektive. Full service med mat, logi, buss till konserten och biljett till Gyllene Tider. Fick ju även se Uno Svenningsson som var förbandet. Thomas går fortfarande och njuter av helgen och mår gott efter de nya mötena han hade med alla glada människor.

Nu ser jag fram mot att vara på torpet med de små guldkornen och Thomas några dagar innan vi gör utflykter. Jag hoppas nu på lite sol så att barnen kan få bada, leka ute och ha det gött, precis så som det ska vara när det är sommarlov.

Nu börjar det skymma och tröttheten kommer. Thomas och Noel är på bio, de tre små barnen sover sedan länge och Liam är i Stockholm och arbetar. Han kände sig lite ensam så han rövade med sig Elsa som sällskap, vilket känns väldigt tomt för oss här hemma. Ingen lite Elsa som så gärna vill smyga med mig in i sovrummet för att krypa in under mitt täcke och om hon får bestämma stanna hela natten igenom.

Jag är rätt nöjd med att vara hemma och ta hand om barnen, då de valde en film som jag inte är så sugen på. Hade Thomas och Noel sagt att de skulle se Barbie, då hade jag blivit en aningens avundsjuk. Men att de skulle välja den är lika otippat som att jag skulle kamma hem storvinsten på lottot på lördag…

Sov gott och på återseende!

Att följa det man älskar som mest från att vara nyfödd och sårbar till att bli vuxen får mig att förstå att ens barn fortfarande är lika sårbar som när ens barn såg ljuset utanför livmodern. Jag förstår ju såklart att det inte är samma sårbarhet med att vara vuxen och nyfödd. Men den värld vi lever i och det som vi inte kan förutspå gör att mitt barn fortfarande är sårbar i mina ögon som mamma. Jag som mamma kan aldrig skydda så som jag hade önskat att jag skulle kunna göra. Att få vara där, varje minut, varje sekund för att stoppa, hoppa fram eller ta mitt barn i famnen och springa iväg från den potentiella fara jag ser framför mig.

Att släppa taget är ett av det svåraste jag varit med om det här året. Att erkänna det för mig själv är lika svårt som att räkna sandkornen på en strand. Jag vill ju bara få njuta ett lite tag till, lukta på hjässan som sover på min axel. Titta på magen som går upp och ned medan de djupan andetagen så fint lunka på i min famn. Att se det nöjda leendet när han slår upp ögonen och ser mig in i ögonen, de där gröna ögonen som bara han och jag har. Den kärlek som en mor, som jag har till min son… Den kan jag inte beskriva med ord, den går inte att förstå förens man upplevt vad kärlek till ett barn är.

Nu sitter jag här hemma i sängen, funderar över vart åren har tagit vägen. Du var så liten och nu är du så stor. Lika fin nu som då, bara så mycket mer att ta in, bara så mycket mer att älska. Jag har fått lära mig att dela med mig av dig, då du är så älskad från många håll.

Nu, nu har du själv hittat kärleken och du tar stora kliv in i ett förhållande med en flicka du så kärt håller av. Du ser på henne med glittrande ögon och du är nöjd. Att se dig på håll och se din kärlek som du delar med dig av, det gör mig nöjd och stolt. Då vet jag att du mår bra och när du mår bra så mår jag bra. Det är det som är så fint med dig, du vill alla så väl, du vill att alla ska känna sig delaktig.

Jag är en stolt mamma till Dig Liam Jonsson. Jag älskar dig och vill att livet ska bli rikt, rikt på kärlek och en trygg vardag som gör att du får uppleva livet på det bästa sätt som alla förtjänar. Glöm inte bort, Du är värdefull både för dig själv och oss som får ha dig i vår närhet.

Lev livet med ett leende, lev livet med ett öppet sinne, lev livet med respekt för andra, lev livet med omtänksamhet och du kommer få tillbaka ett liv rikt på vänner, kärlek och hopp.

Din mamma Marika

Ja, då är påsken 2021 till ända och våren är lika busig som alltid. Vaknade idag till snö och blåst och helgen var solig och skön. Våren är som alltid lite busig och det går ej att lita på vädret… Eller, det kan ju vara så att det går att lite på vädret, då det alltid är lurigt i april. Varmt, kallt, sol och snö om vartannat.

Thomas och Stefan badade iallafall på torpet i helgen. Ida, hon fegade och stod på stenen och huttrade. Jag själv, ja jag struntade i både bad och bastun den här helgen.

Allt för mycket godis som det alltid blir den här högtiden. Så nu är det slut på sötsaker fram till midsommar. Måste vänja mig av vid denna söta drog. Ska se om jag får med mig resten av familjen.

Nu väntar en vecka full med arbete. Helgen är min helg som kommer tillbringas på arbetet. Tur att schemat innehåller bara vart femte helg. Älskar mitt jobb, men helgerna är väldigt sköna att vara ledig på tillsammans med familjen.

Nu ska jag ta och lyssna lite på ljudboken innan det är dags att sluta ögonen och vakna upp pigg och glad.

Håll avstånd, ta väl hand om er.

Då har jag kommit igång med att få till mina bilder här på hemsidan. Har börjat att sätta in bilder under rubriken ”Portfolio” där kommer jag lägga ut visningsbilder för olika fotouppdrag jag har och haft.

Det har även blivit många fotoutflykter, mest tillsammans med Annette och Ida. De är mina fototanter… Följ gärna harrykorven och idas_moodboard på Instagram eller vårt gemensamma konto ”Fototanter” så får ni se många fina bilder som kommer förgyller er.

Ja, så tar er tid att titta in under rubriken Portfolio så kanske ni finner något ni giller eller er själva där som tittar fram….

Har nu åkt på värsta förkylningen, ja en helt vanlig förkylning. Idag är en förkylning antingen vanlig eller ovanlig. Då jag är med om min första pandemi i livet (hoppas att det är den enda) så finns nu en ovanlig förkylning. Det första man får någon symptom som liknar en förkylning är det bara att sätta sig i bilen och bege sig upp till Elmiaområdet för att få en plaststicka långt ner i näsan. Inte bara att den är långt ned, de ska sen gurgla runt den där i si sådär 20 sekunder. Nu kan ju en del tycka tt 20 sekunder är som en fis i rymden. Men då ska jag tala om att det är så mycket, mycket mer. Det känns som en hel evighet. Har kommit fram till att jag testat mig 5 gånger sen den här pandemin kom till världen. Inser att jag förmodligen kommer att behöva testa mig fler gånger. Än så länge har jag bara en vanlig förkylning och det märkliga är att jag är rätt nöjd med att det är en förkylning. Även om jag nyser om vart annat, näsan rinner för att sedan bli täppt och luften tar slut. Ögonen rinner och halsen river lite smågott. Då det faktiskt kunnat vara den ovanliga förkylningen som är så riskabel att den tagit så många liv att jag inte kan räkna till summan.

Börjar dock sakna att umgås med vänner spontant och många på en gång. Nu får vi passa oss och helst träffas ute i den mån det går. Inte kramas, inte stå tätt in till varandra och hela tiden vara på pass att inte utsätta sig för smittan. Den lömska som smyger på oss då vi minst anar det.

Jag saknar att få umgås med de äldre, så som svärföräldrarna, pappa eller svägerskans fina mamma Lotta. Inser att jag tappar så mycket fint sällskap och att sociala medier inte alls kan täcka upp den där goa känslan som jag får när jag träffar de mina som står mig närmast. Ja, vi har setts men inte på samma sätt som jag vill och inte lika frekvent som innan. Så jag längtar verkligen tills det här är över och aldrig kommer tillbaks.

Ja, min vanliga förkylning gör mig dock inte så pigg. Då är jag glad att jag har Nextory och kan lyssna på ljudböcker. I skrivande stund har jag på boken ”Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv” skriven av Leif GW Persson. Är inne på 18 kapitlet och tycker nog den är rätt så intressant. Är inne på lite livsöden och biografier, men kommer efter den här ta någon deckare.

Men nu orkar jag inte sitta upp längre i min goa säng. Så godnatt världen och ta väl hand om dig…

Åter kväll, en kall sådan. Känner en stark längtan till sol och värme. Undra när världen öppnar sig, när det blir som innan…

Är det okej att resa utomlands än… Jag vet inte?! Frågar jag runt får jag lika många svar som personer jag frågar. Vem har rätt, vem har fel? Jag vet inte… Vad jag vet är att om inte pandemin var här så hade jag rest. Vill jag resa.. Ja! vill jag resa nu i dessa tider? Nej! Varför? För jag är rädd att bli fast på ett ställe som inte är hemma. Kommer det att hända? Hur ska man veta det, v världen stängde ned en gång, så jag kan inte veta om det händer igen.

Men jag ska inte förakta vårt avlånga land. Vi har en fantastiskt fin miljö här uppe i Norden. Allemansrätten, den ska vi inte glömma. Alla fina ställen att besöka utan att gå på varandra. Plats, det finns det gott om i svearike. Det jag saknar är ju värmen. Tänk om vi bara hade haft 3 årstider, det hade min kropp och knopp gillat så mycket bättre. Ja, snö och kyla är inte att föredra med värk i kroppen. Hade det inte varit för det så hade årstiden vinter varit okej för mig.

Men ingen idè att spekulera och önska, för det är ju som det är. Som jag brukar säga ”kan du inte få det bästa, så får man ta det näst bästa” ”det du inte kan påverka, är ingen idé att lägga energi på. Så jag kommer farm till att det bästa är att lyssna på mina egna råd, för de är inte så dumma ändå.

Jag kan bara vänta in våren och njuta av kylan, för snart kommer säkert klagan om att det är för varmt… Så typiskt svenskt!!!

Må väl, ge inte upp och håll avstånd!

Ja, då är helgen avslutad och måndagen lika så. Har arbetat och ser fram mot en ledig dag imorgon. Tanken är att jag ska ta med mig Elsa, Maja och min kamera och åka ner till torpet, mitt älskade paradis.

Har inte tillbringat så mycket tid där nu i vinter, då kylan letar in sig i märgen på mig. Orkar inte kyla och ser fram mot ljusare och framför allt varmare tider. Även om jag blev lite lätt chockad i söndags vid mitt uppvaknade och insåg att det snöat. Inte lite snö, utan mycket.

Men hur som hels, i morgon åker vi dit och spenderar några timmar och hoppas på att solen tittar farm.

Ikväll tog jag på mig pannlampan och gick en rejäl runda i skogen med Maja och Elsa, så härligt det var. Tyst, förutom mitt stånkande och stönande… Flåset har gått i ide märkte jag. Inga möten. med verken djur eller människor. Utan jag med mitt flås och hundarna som fick ströva omkring lösa.

Men nu ger jag upp för idag, är allt liter trött och känner att ögonen vill stänga ned.

Må väl, håll avstånd och härda ut!!!

Ja, då är det dags att testa nya maskinen. Jag har gått och blivit med Macbook Air, efter lång betänketid. Nu hat jag förhoppningsvis lite motivation igen att skriva av mig. Jag kan sitta vart jag vill och behöver inte sitta fast nere i gillestugan. I skrivande stund sitter jag upp i min favorit fåtölj, med tv påslagen.

När jag vart i shoppingmoode så passade jag på att förnya min mobil med. Nu har jag stigit i graden, från 10X till 11 något. Så duktig är jag på modeller. Men fin var den, ljusgrön precis som mina ögon. Känns vårigt och jag kan inte annat än bli glad när jag ser den… Eller pratar i den för den delen med!

Vad händer här i världen… En galning lös i Vetlanda, så nära oss. Skrämmande! Covid-19 som pågått runt ett år nu. Världen har vänts upp och ned, mänskligheten är sig inte lik längre. Thomas och Noel har åkt på skiten, tur i oturen så vart de inte sjukare än en vanlig influensa. Men jag ska inte sticka under stolen att jag är lite orolig.

Sen är det ju dags att ta vaccin, jag är inte emot vaccin men jag är väldigt rädd. Finns ju inte alls så mycket studier på covidvaccinet som jag hade önskat. I skrivande stund ringde min väninna i Löckna som tagit det och hon fick ju ett uppvaknade av vaccinet, eller snarare en lockdown kanske. Hon vart febrig, yr och lite borta där ett tag. Som tur är så är hon på fötterna igen och åter i arbete. Men det är ju gift som de sprutar in i en, så det vore väl ända konstigt om kroppen inte skulle reagera.

Ja, nu blir det nudlar några dagar… eller veckor för att kompensera min dyra smak… Tur att svampsäsongen börja krypa sig närmare. Då kan vi leva på svamp… Ska bara hitta ett sätt att lura i resten av familjen den utsökta svamp som växer i vår fina natur.

Må väl alla

Jaha, då är vi redan inne i juni och tre dagar. Med tanke på att det är tidig kväll så är vi snart inne på fjärde dagen. Dessvärre många dagar till semester och ledighet med familjen. Sen semester, men den som väntar på något gott… ja, väntar ju väldigt länge känns det som.

Nu när solen äntligen börjar titta fram och det är varmt så har cykeln kommit i rullning. Finns bara en naket att cykla och det är att jag ser ut som Alice Cooper efter turen. Ögonen rinner, förmodligen för att jag är såå snabb på min fina rosa cykel. Men vad gör väl det, jag är ringmärkt så jag behöver inte charma något lammkött längre…

Hur som helst… Så sitter jag här i skrivande stund och funderar på om jag ska fortsätta och skriva eller ta hand om tvätten. Mammarika säger att ta hand om tvätten vore ju bra, medan mitt alter ego Icka tycker att jag sitter ganska bra här i min ensamhet. Men Mammarika kommer väl vinna denna fundering även idag!?

I morgon är en ny dag och en orolig dag. Kommer vara med Liam på konsultation angående hans steloperation i ryggen. Så många år som han har kämpat med korsett, både dag och natt. Nu är det konstaterat att det krävs en operation. Som mamma så finns ju oron där som gnager och gnager. Önskar att det var en själv som det gällde och skona de små hjärtananen all smärta som kan tänkas uppstå under livets gång.

Nu piper tvättmaskinen, den vill ha min uppmärksamhet. Lika bra att ta tag i den eviga tvätten så att jag kan ta kväll och bara vara.

Må väl där ute!!